exotic

Jag kan inte medge att jag har har världens hemskaste liv och att det är så jävla synd om mig och ingen annan. För jag vet, det finns folk som har det jobbigare. Och då syftar jag på stackars hemlösa barn i t.ex afrika som inte har några päron och bor på gatan och inte får någon mat. Men det blir inte direkt bättre för dom om jag inte tycker synd om mej själv. Så.. Nu tänker jag tycka synd om mej själv. Jag hatar mitt liv. Eller nej det gör jag inte, men jag hatar stora delar av det. Jag vill kunna styra över mina känslor. Jag vill inte ha ont i hjärtat, jag vill inte förlora vänner. Och jag vill definitivt inte ha känslor över någon som inte känner samma sak.
Shit vad jobbigt saker kan vara. Varför är jag inte liten. Varför är jag inte bara den lilla skitungen jag var förut. Som sprang runt i blöja och drägglade och skrattade åt t.ex en sten. Jag åt myror och maskar och bara skrattade. Jag kunde springa runt spritt språngande naken utan att nån brydde sej. Alla tyckte bara jag var gullig. Och jag hade ingenting att oroa mig över. Jag hade min syster, min mamma och min pappa. Och vi älskade varann och då var livet bara bäst. Jag blev äldre och livet var fortfarande bäst. När jag var tio år kom min lillebror. Livet var fortfarande på topp. Och allt var kul. Varje dag var jag med kompisarna eller satt hemma och kollade på film eller liknande med familjen. Det var mer i sexan livet blec seriösare och jobbigare.
Men man ska alltid göra det bästa av situationen, trots att det är sjukt svårt.
Jag vill avsluta med att säga att jag älskar min familj och mina vänner, jag syftar på de som alltid finns där och som förstår när jag mår piss även fast jag inte sagt det.